kent
I onsdags bar det iväg till Cloetta Center. Det var faktiskt lite nervöst och det pirrade i magen. Väl där köpte jag och Gustav varsin t-shirt från det nya albumet och bytte om inne på toa. Efter en sötsliskig cider inne i baren gick vi in mot scenen. Vi fick hyffsade platser utan att behöva trängas. Nu började den riktiga väntan. Humöret var på topp och snart var klockan 20:00. In på scenen kliver... Camilla nånting i en paljettförsedd tunika. Besvikelsen var stor. Hon och bandet, som bestod av tre killar, spelade sex sega låtar som fick mig att vilja gå och lägga mig. Är det inte meningen att man ska bli pepp av förbandet? Hon wailade, gitarristen svängde runt som om han faktiskt gjorde något (vilket han inte gjorde) och de andra höll sig bekvämt i bakgrunden av sin sångerska. Ibland dansade hon lite så att de blonda locktångslockarna flög runt ansiktet. Det var föga meddragande..
När hon äntligen klivit av scenen tändes lamporna och modet sjönk. Skulle vi få vänta ännu längre? Det fick vi. En evighet segade sig fram. Jag blev hungrig, törstig och fick ont i fötterna. Jag och flera andra klagade på väntan. 20:55 såg vi äntligen Jocke Berg och de andra kliva in på scenen. Taxmannen spelades och jag var inte hungrig, törstig, irriterad eller lidande längre. Jag var i himmelriket. 20 meter framför mig stod det band jag lyssnat mest på i hela mitt liv. Ända sen högstadiet har kent följt mig genom mina depressioner, lyckostunder, pojkvänner, kompisar, problem och lösningar. Varje låt har en speciell betydelse. Där var de, mina hjältar.
Jag blev galen när de spelade Vinternoll2, Socker och Idioter. Jocke Berg sprang runt, dansade och slog sig själv i huvudet. Han sa åt oss att sträcka upp händerna och ingen tvekade. Man gör som Jocke säger. Lyckan och värmen spred sig som en löpeld så fort han började prata med oss, även fast han bara sa att man blir törstig av musik. Vi var nog alla i ett högre tillstånd och allt var över på några hjärtslag. Plötsligt lämnade de scenen. Det kunde väl inte vara slut redan? det hade ju bara gått nån minut. Vi fortsatte att applådera och till sist kom de in igen. Jocke viskade tack i mikrofonen och vi började nästan gråta. De spelade På drift och hela publiken sjöng na nana na na na tillsammans med guden på scenen.
Som sista låt spelades Mannen i den vita hatten (16 år senare) och den har aldrig varit finare. Jocke ändrade frasen "vi ska alla en gång dö" till "du och jag ska aldrig dö" och mitt hjärta hoppade över ett slag. Den sista minuten skjöts tusentals små röda pappersfåglar med låttexter ut över publikhavet. Alla sträckte sig efter dem och fångade dem i luften. Det var så vackert att det gjorde ont. Nu var det slut på riktigt och guden lämnade oss med orden: lita aldrig på barn.
Saligheten lade sig som ett täcke runt mig när jag gick ut i kylan.
Iron Maiden släng er i väggen. Ni har ingenting emot kent! Skulle jag få välja att gå på wacken en gång till eller se kent igen är det ett självklart val. Kent ftw!
Suntrip
Snön är dock kvar och det är fortfarande minusgrader. På campus däremot var det högsommar inne i C-huset. Alkoholen flödade och bikinis och minimala shorts skymtade överallt. SunTrip var i full gång redan vid 11 på morgonen när sandslottstävlingen började. En stor sandlåda mitt i rummet utgjorde tävlingsplatsen där tre lag fick tävla samtidigt. Det var rätt kul att titta på!
På kvällen var jag hemma hos min fru för första gången sen hon flyttade till Åbylund. Jättefin lägenhet! Där träffade jag lite gamla gymnasiekompisar som jag inte sett på ett tag och det var jättetrevligt! Jag var extremt mätt när jag gick därifrån. Inte nog med att jag precis ätit Gustavs underbara hamburgare innan jag gick dit, utan hos Nicole serverades jordgubbspaj, maränger, kakor, tårta, glass, godis och chips. Mättnadsgrad överfull med andra ord. Ja, jag var TVUNGEN att smaka på allt. Jag får inte alls skylla mig själv! Så det så!
Vi spelade i alla fall pictionary, men jag och Millan lyckades inte så bra.. Sen var jag tvungen att rusa till bussen så att jag skulle komma fram till universitetet i tid till eftersläppet på suntrip. På den första bussen träffade jag en kille som ville att jag skulle följa med till Hamlet. Jag tackade artigt nej och sade att jag redan köpt biljett till en annan fest. Han accepterade och verkade glad ändå. På den andra bussen tyckte busschauffören att jag verkade trevlig och uppehöll mig en bra stund innan jag kunde gå och sätta mig. Det är nog inte så roligt att köra de sena bussarna med alla fyllon i farten. Han klagade på att folk drack så mycket. Jag höll med trots att jag hade druckit både vin och cider innan jag klev på bussen och dessutom hade en öppen flaska i väskan.
Väl där drog jag i mig den öppna cidern innan jag gick in. Alla var sommarklädda och det serverades glass och roliga drinkar. Jag tog en Dyng Rauk och Gustav tog en Babben (temat var naturligtvis Gotland!). En Babben är oboy och mintu. Gott!
Kvällen förflöt lugnt. Vi dansade och drack, hittade pengar och drack lite till. Jag hittade en hundring innan vi skulle gå, så jag bjöd Gustav på McDonalds. Vi gick en snabbis hem till Cicci och jag fick äntligen hälsa på hennes råtta Alice! Sen bar det av till Skäggetorp igen. Jag gick i kjol, tre par leggings, raggsockar och fejkconverse (Naturligtvis hade jag en tröja, jacka, vantar, mössa och halsduk på mig också!). Det var lite kyligt, men jag och Gustav pratade hela vägen hem, så det var helt ok i alla fall.
Idag, måndag, har jag varit ledig. Väldigt skönt måste jag säga! Gustav är på träning, så nu tänkte jag nog plugga lite. Inte lika kul...
