kent
I onsdags bar det iväg till Cloetta Center. Det var faktiskt lite nervöst och det pirrade i magen. Väl där köpte jag och Gustav varsin t-shirt från det nya albumet och bytte om inne på toa. Efter en sötsliskig cider inne i baren gick vi in mot scenen. Vi fick hyffsade platser utan att behöva trängas. Nu började den riktiga väntan. Humöret var på topp och snart var klockan 20:00. In på scenen kliver... Camilla nånting i en paljettförsedd tunika. Besvikelsen var stor. Hon och bandet, som bestod av tre killar, spelade sex sega låtar som fick mig att vilja gå och lägga mig. Är det inte meningen att man ska bli pepp av förbandet? Hon wailade, gitarristen svängde runt som om han faktiskt gjorde något (vilket han inte gjorde) och de andra höll sig bekvämt i bakgrunden av sin sångerska. Ibland dansade hon lite så att de blonda locktångslockarna flög runt ansiktet. Det var föga meddragande..
När hon äntligen klivit av scenen tändes lamporna och modet sjönk. Skulle vi få vänta ännu längre? Det fick vi. En evighet segade sig fram. Jag blev hungrig, törstig och fick ont i fötterna. Jag och flera andra klagade på väntan. 20:55 såg vi äntligen Jocke Berg och de andra kliva in på scenen. Taxmannen spelades och jag var inte hungrig, törstig, irriterad eller lidande längre. Jag var i himmelriket. 20 meter framför mig stod det band jag lyssnat mest på i hela mitt liv. Ända sen högstadiet har kent följt mig genom mina depressioner, lyckostunder, pojkvänner, kompisar, problem och lösningar. Varje låt har en speciell betydelse. Där var de, mina hjältar.
Jag blev galen när de spelade Vinternoll2, Socker och Idioter. Jocke Berg sprang runt, dansade och slog sig själv i huvudet. Han sa åt oss att sträcka upp händerna och ingen tvekade. Man gör som Jocke säger. Lyckan och värmen spred sig som en löpeld så fort han började prata med oss, även fast han bara sa att man blir törstig av musik. Vi var nog alla i ett högre tillstånd och allt var över på några hjärtslag. Plötsligt lämnade de scenen. Det kunde väl inte vara slut redan? det hade ju bara gått nån minut. Vi fortsatte att applådera och till sist kom de in igen. Jocke viskade tack i mikrofonen och vi började nästan gråta. De spelade På drift och hela publiken sjöng na nana na na na tillsammans med guden på scenen.
Som sista låt spelades Mannen i den vita hatten (16 år senare) och den har aldrig varit finare. Jocke ändrade frasen "vi ska alla en gång dö" till "du och jag ska aldrig dö" och mitt hjärta hoppade över ett slag. Den sista minuten skjöts tusentals små röda pappersfåglar med låttexter ut över publikhavet. Alla sträckte sig efter dem och fångade dem i luften. Det var så vackert att det gjorde ont. Nu var det slut på riktigt och guden lämnade oss med orden: lita aldrig på barn.
Saligheten lade sig som ett täcke runt mig när jag gick ut i kylan.
Iron Maiden släng er i väggen. Ni har ingenting emot kent! Skulle jag få välja att gå på wacken en gång till eller se kent igen är det ett självklart val. Kent ftw!
