Day 3: Your parents
Dag tre, det går framåt! =)
Min dator hakade sig igår, därför lägger jag in gårdagens inlägg idag..
Min föräldrar är ett udda par. Min pappa jobbar som fritidsledare och mamma är it-samordnare på kommunen. Pappa kan vara väldigt högljudd och när han höjer rösten händer det rätt ofta att även mamma gör det. De behöver inte ens vara arga på varandra, utan på något utanför familjen (exempelvis politiska frågor).
Båda mina föräldrar tillhör "arbetarklassen" och är intresserade av politik. Pappa var länge aktiv i kommunens socialdemokratiska parti, medan mamma håller ännu längre åt vänster. De har därför fostrat mig att aldrig rösta blått. Kanske var det inte medvetet, men jag har i vilket fall blivit mycket påverkad. I högstadiet började jag kalla mig för kommunist, något jag visserligen inte gör längre, men det är ändå en del av den jag är.
Jag skulle säga att mina föräldrar är väldigt allmänbildade, vilket har smittats av på mig. Pappa sa en gång att "det är bättre att veta lite om jävligt mycket, än mycket om jävligt lite". Detta motto har jag tagit till mig, vilket betyder att jag samlar på mig en massa, gärna onödig, fakta som jag jag kan slänga ur mig lite då och då.
Om man bortser från den perioden när jag var ihop med min första seriösa pojkvän, har jag alltid känt ett stöd från mina föräldrars sida. När jag var 16 däremot vände jag nästan ryggen åt dem. Min pojkvän var helt klart inte det bästa som hänt mig, något som mina föräldrar uppmärksammade första gången de träffade honom. Mamma var den som mest vädrade sina åsikter, vilket resulterade i att jag såg henne som en elak kärring. Nu är jag dock tacksam för att de hela tiden visade att de ville mitt bästa.
Även fast de kan vara lite speciella, högljudda och har åsikter om allting hela tiden, anser jag att de har gjort ett bra jobb med att uppfostra mig och min bror. Vi har inga större psykiska men, förutom att jag är rädd för att slösa på saker och min bror mår dåligt när något kostar för mycket. Det behöver dock inte vara våra föräldrars fel...
Min dator hakade sig igår, därför lägger jag in gårdagens inlägg idag..
Min föräldrar är ett udda par. Min pappa jobbar som fritidsledare och mamma är it-samordnare på kommunen. Pappa kan vara väldigt högljudd och när han höjer rösten händer det rätt ofta att även mamma gör det. De behöver inte ens vara arga på varandra, utan på något utanför familjen (exempelvis politiska frågor).
Båda mina föräldrar tillhör "arbetarklassen" och är intresserade av politik. Pappa var länge aktiv i kommunens socialdemokratiska parti, medan mamma håller ännu längre åt vänster. De har därför fostrat mig att aldrig rösta blått. Kanske var det inte medvetet, men jag har i vilket fall blivit mycket påverkad. I högstadiet började jag kalla mig för kommunist, något jag visserligen inte gör längre, men det är ändå en del av den jag är.
Jag skulle säga att mina föräldrar är väldigt allmänbildade, vilket har smittats av på mig. Pappa sa en gång att "det är bättre att veta lite om jävligt mycket, än mycket om jävligt lite". Detta motto har jag tagit till mig, vilket betyder att jag samlar på mig en massa, gärna onödig, fakta som jag jag kan slänga ur mig lite då och då.
Om man bortser från den perioden när jag var ihop med min första seriösa pojkvän, har jag alltid känt ett stöd från mina föräldrars sida. När jag var 16 däremot vände jag nästan ryggen åt dem. Min pojkvän var helt klart inte det bästa som hänt mig, något som mina föräldrar uppmärksammade första gången de träffade honom. Mamma var den som mest vädrade sina åsikter, vilket resulterade i att jag såg henne som en elak kärring. Nu är jag dock tacksam för att de hela tiden visade att de ville mitt bästa.
Även fast de kan vara lite speciella, högljudda och har åsikter om allting hela tiden, anser jag att de har gjort ett bra jobb med att uppfostra mig och min bror. Vi har inga större psykiska men, förutom att jag är rädd för att slösa på saker och min bror mår dåligt när något kostar för mycket. Det behöver dock inte vara våra föräldrars fel...
Kommentarer
Trackback
